Många av er har säkert hört talas om den fruktansvärda katastrof som inträffade i Thailand 2004. Ironiskt nog var jag där när detta inträffade. Just när familjen Johansson ska åka på lite semester är självklart någon högre makt förbannad och får för sig att välla in en jättevåg över landet. Denna berättelse kommer att bli väldigt lång, men det var också de längsta dagarna i mitt liv.

Naturkatastrofen ägde rum den 26:e december -04, vår sista dag i paradiset innan vi skulle åka till Bankok och sedan hem till Sverige. Vi bodde på ett trevligt ställe ca 100 meter från stranden. Denna dag hade vi planerat med vattenskoter, sol, bad och lyxmiddag. Dessvärre blev det inte riktigt som vi hade tänkt oss.

"Hanna, Hanna!! Du måste komma ut och titta!" Jag är helt yrvaken. Det är mamma som ropat från dörren in till hennes och mitt rum. Jag blir förvånad över att det inte är pappa som väcker mig tidigare som alla mornar innan. Han och jag brukade nämligen gå ner till stranden på morgonen eftersom mamma och David är så känsliga mot solen. Detta är dock något jag är extremt tacksam för. Jag hör att folk ropar där ute och jag tror att det är något kul som händer på gatan nedanför oss. Shorts och T-shirt åker på tillsammans med ett hårband. När jag kommer ut till mamma, pappa och min lillebror David på loftgången som ligger på andra våningen ser jag att hela marken är full av vatten? "Oj, jäklar vad vatten fullmånen drog med sig!", var min första dumma tanke. Mamma förklarade att ingen visste vad det var som hände och att det inte var tidvatten. Ingen verkade i alla fall vara skadad och när vattnet började dra sig tillbaka rättade folk till blomkrukor, bilar och annat som flyttats. Jag hämtade kameran och fotade mopederna som var tillbaka på gatan igen, och jag fick nästan känslan av att det var tråkigt att spänningen var över nu när jag väl kommit upp. Finländaren som bodde ensam i rummet längst ut i gången hade en liten smärt thailändska bredvid sig som bar ett linne med texten "Fuck me, I'm famous!" på, det var så komiskt patetiskt minns jag att jag tyckte.

Men när man precis trott att allt var back to normal hör jag ett fruktansvärt brus. Tänk dig ljudet av ett gammalt lok som kör rakt in i en kyrka i världens fart, precis så! Muller som möter krossat glas. Vattnet sprutar upp mellan husen och jag tror inte mina ögon! Folk skriker runt omkring mig och pappa tar tag i min arm och börjar röra sig mot trappan där det finns ett litet vattentorn med hemmets vatten. Någon skriker "THE SEA IS COMING IN!! RUN!!" Jag är i total chock så jag tar upp kameran och i hetsgråt låter jag kameran autofokusera och ta en bild innan jag flyr. Jag, min lillebror och pappa klättrar tillsammans med några andra upp i vattentornet och håller oss fast. Vattnet är då bara några decimeter under mina fötter, dvs över två meter över marken. I de sjuka vattenmassorna sköljs allt med, så som bilar, hustak, hundar, skyltdockor och människor. Jag glömmer aldrig den thailändska kvinna som kom förbi i världens fart. Jag sträckte min hand mot henne trots att avståndet var alldeles för långt och skrek varpå hon gjorde samma sak, men i nästa sekund sköljdes hon rakt in i en stor betongvägg och försvann ner i vattnet. Vattnet fortsätter att stiga och jag fäster min blick på en palm några meter bort, på dess stam såg jag till slut att det började gå långsammare och efter en stund stod vattnet helt stilla. En kanadensare ropar "It's going back! It's going back!!!". Mycket riktigt, vattnet börjar minska! Vi väntar ut de stora vattenmassorna innan vi klättrar ner igen. Jag tittar ut mot havet, vågen drog med sig så mycket saker ut i vattnet att det ser ut som stora flytande popcorn. Helt plötligt är det tidigare paradiset vi levt i en total misär.

En man som ingen av oss sett tidigare har hamnat på ett litet tak intill vår loftgång, några lyfter ner honom och lägger honom på sängen i pappas och lillebrors rum. Han har ett stort hemskt sår på ena benet och han skriker att hans farmor sköljts in under en bil nedanför oss. En gravid kvinna går runt och gråter. Människor från våningen under oss börjar klättra upp till oss. Jag får ta emot väskor och dylikt som de kastar till oss från andra sidan. Vi kastar ner en handduk till en naken kvinna nedanför. Ger en till handduk till en man som knappt märker hur mycket han blöder från sin ena fot. Vi börjar packa ihop våra saker, för folk säger nämligen att vi måste fly upp till bergen. Till skillnad från andra har vi alla våra saker kvar eftersom det inte nåtts av vattnet, väldigt många blev av med allt; pass, pengar, kläder, värdesaker. En kanadensisk kvinna frågar mig vad jag har för skostorlek och det visar sig att vi har samma. Hon får mina gröna favoritskor för att hon ska kunna vandra med oss andra bland allt glassplitter. Mitt i allt hör vi hur ännu en våg är på väg. Alla får panik och springer tillbaka till sina tidigare positioner, tur i oturen så var denna våg betydligt mindre och snabbt återvänder vi till att fixa inför vandring. Den tidigare nakna kvinnan får en kjol av mig.

Pappa och lillebror packar sina saker i sitt rum. Mycket lämnar vi så klart kvar, endast det nödvändiga får komma med. Jag tittar ut från balkongen i vårt rum och ser att en första hjälpen-kudde hänger under oss. Utan framgång försöker jag fiska upp den. Pappa förbjuder mig för att gå runt och hämta den eftersom det mycket riktigt kan vara väldigt farligt. Pappa ringer även hem till Sverige (till hans morbror som jobbar på Expressen) för att kolla om någon visste vad det var som hände. Men i denna stund var klockan bara 06.00 på morgonen i Sverige och på TV sa de inte mycket. Ännu en våg kommer in men den är såpass liten att den bara kommer upp och nosar på husen. Nu bestämmer vi oss för att lämna våra rum och dra mot bergen.

Vi drar på oss ryggsäckarna och går slalom mellan fallna palmer, hustak, elledningar, mopeder och bilar. Vissa människor har fått tag i fungerande mopeder och plötsligt börjar alla tuta och skrika "new wave!!!" igen. Vi springer allt vad vi kan, samtidigt som vi hör någon skrika "run to the hills!!!". Jag och min lillebror hinner se på varandra och båda tänker "run for your lives!", den låten påminner alltid om det tillfället. Vi springer upp i en trappa men inser snart att det säkert bara var en till minivåg. Trappan vi sprang upp för ledde till ett rum, jag gick in för att kolla om det fanns människor där som behövde hjälp men det var helt tomt. Kvar på bordet låg en klocka. Jag hann fundera lite över hur märkligt det var med tanke på att i en vanlig situation hade ingen lämnat sin klocka på det viset. I vår färd upp mot bergen möter vi vår skräddare och hans assistent som sytt kavaj och skjortor till pappa. De erbjuder oss att följa med till deras hus som ligger högt upp på en kulle, vilket vi också gör. Där uppe får vi vatten att dricka och mamma ringer ett samtal hem till sin syster i Göteborg. Hon pratar in ett meddelande på hennes telefonsvarare och säger något i stil med att det har hänt något i Thailand och att hon inte vet hur pass allvarligt det är men att vi i alla fall lever och är i säkerhet. Vi fick veta senare att den inspelningen var mycket värd för de där hemma i Sverige.

Helikoptrar cirkulerar i luften och plötligt hör vi hur ett meddelande ropas ut i högtalarna på lyktstolparna på gatan en bit nedanför. Meddelandet är på thailändska men vi lämnar skräddarens hus och går nedåt vägen. Där möter vi två transvestiter (något som inte är speciellt ovanligt i asien) som säger att det ska komma bussar och hämta upp turister. Vi blir till en början väldigt glada men inser sedan att de uppgifter vi fick inte riktigt stämde. Istället började vi vandra längs med vägen upp mot bergen dit extremt många människor redan hade sökt sig.

På vägen dit mötte vi andra personer som vi pratade med, men allt är väldigt oklart eftersom jag inte minns riktigt. Däremot minns jag klart känslan av samhörighet. Vi var alla drabbade av det som hade hänt, alla var rädda och utan vettig information. Vi var alla en och samma, alla pratade med alla, alla fick hjälp av alla osv.. Den sista biten fick vi skjuts med en man som hade en bil med flak. Till slut kom vi fram till något som likade en bilkö vid en ordentlig trafikolycka, fast på båda sidor vägen och åt olika håll. Folk hade helt enkelt försökt ta sig så nära berget som möjligt så snabbt som möjligt och sedan lämnat sina fordon. Vi gör samma sak och tillsammans vandrar vi upp för berget.

Det var varmt och svettigt, ironiskt nog var det strålande vackert väder den här dagen. Till slut fann vi en plats högt upp bland andra människor där vi gjorde som ett litet läger. En mamma irrade omkring och hade tappat bort hela sin familj. Lite längre bort lagade några thailändskor ris som man fick äta av. Klockan var runt tolv på dagen enligt thailändsk tid och vid det här skedet tappade vi även all kontakt med Sverige. Täckningen var totalt död. Folk fick hela tiden låna saker av oss som hade allt viktigt kvar. Vi tillbringade många timmar där och det var tänkt att vi skulle sova på bananbladen som vi hade samlat ihop. Pappa, jag och David började gå nedför berget igen när det började bli mörkt för att kolla läget. Alla bilar och mopeder stod fortfarande kvar. Vi fick någon slags nödmat av en man som bestod av ett risfyllt bamburör med något sött i. Gott till en början men inget man ville ta med hem direkt. Vatten var också ganska lätt att få tag på. Vi vågade inte vara kvar för länge där nere så vi gick upp mot lägret igen.

Sedan är alla händelser ganska röriga igen. Men där uppe på berget började vi prata med en svensk man och hans två barn. De hade tappat bort mamman i familjen. Dottern var ett år yngre än mig så vi pratade en hel del. Mitt i allt fick vi även kontakt med en kille vars restaurang vi ätit ofta på. Han erbjuder oss att komma till hans hus som ligger lite längre ner för berget men ändå tillräckligt högt upp för att man ska vara säker för en eventuell våg. Vi tackade ja och den andra svenska familjen följde med oss dit. På deras gård var det självklart massor med andra personer som sökte skydd så vi gjorde ett litet läger där också. Vi blev bjudna på lite stekt skinka och potatis vilket var riktig lyxmat såklart.

På gården sprang även två små hundvalpar omkring, gud vad kära vi blev i dem. Men de lyckades reta gallfeber på en tysk som låg och försökte sova en stund. De vuxna satt och pratade allvarligt medan vi barn försökte sova en stund på det hårda underlaget. Jag följde månen med blicken och hann tänka många djupa tankar om vilken tur vi haft och hur mycket jag längtade hem innan den nått över himlavalvet. Tänk att det var samma måne som jag så många gånger har tittat på från mitt rum hemma i Sverige.

Natten gick och tidigt på morgonen fixade mamma och pappa en kille som kunde tänka sig att köra oss till flygplatsen där vårt flyg till Bankok skulle avgå. Jag vet inte hur mycket han fick för det, men han körde oss hela vägen dit. När vi kom fram fanns det skadade människor överallt. Jag minns speciellt en mamma som satt på golvet med bandage och skrubbsår över hela sig med sina två söner sovandes i hennes knä. Vi hade tur och fick åka med ett tidigare flyg till huvudstaden. När vi kom fram fick vi massor med frågor om hur stor vågen var, om vi såg den osv osv. Människorna där hade ju bara sett det på TV. Personalen på flygplatsen fixade en taxi som körde oss till ett hotell som vi skulle få bo i under dagen, eftersom vårt flyg till Sverige gick sent samma natt. De gav oss sin finaste svit. Rummet såg ut som en liten lägenhet och vi sov, åt och gjorde oss rena. Vi tog oss till och med ut på en shoppingrunda, fortfarande chockade.

På natten gick äntligen vårt flyg mot Sverige. Jag åt middagen som serverades och slocknade sedan stenhårt och sov över frukosten och nästan lunchen med om inte pappa hade skakat mig så hårt. När jag vaknade insåg jag att det bara var tre timmar kvar av vår 10 timmar långa resa.

När vi kom fram till Sverige var vårt plan det första som anlände från Thailand efter tsunamin. De flög in oss på Arlandas baksida och gjorde en specialgate för oss. Vi blev mottagna av ambulanspersonal, polis, psykologer med flera. Sedan fick vi gå genom en extra passkontroll så att UD skulle veta vilka  som överlevt. Jag var anmäld som saknad till en början, vilket kändes läskigt. När vi skulle hämta våra väskor möttes vi av TV-kameror och journalister. Några stannade kvar och berättade sin historia, vi skyndade bort därifrån. Jag minns inte hur länge vi var på Arlanda, men sedan var det dags att åka hem mot Mora. Lilla, älskade Mora. Vi sitter på tåget alldeles brunbrända, lillebror har en T-shirt som det står "Thailand" på så vi får en del blickar. I Mora blev vi upphämtade och hemkörda.

Att sitta hemma i soffan och sedan se samma bilder som vi sett på TV'n i Bangkok och även i verkligheten var bland det mest overkliga jag varit med om. I flera dagar kom det hem folk till oss och storgrät av lycka, telefonen ringde var femte minut och allt var helt galet. Till och med en klassföreståndare till min parallellklass ringde för att kolla så allt var okej med oss. När allt sedan la sig var det dags att sova och smälta.