Har tillbringat hela kvällen med min Maxi-vän Emma medan älskling var ute på svensexa. Detta betyder att jag får åka sista pendeltåget hem helt själv. Eftersom jag själv anser mig vara en liten tuffing såg jag det som världens enklaste sak. När jag börjar närma mig Märsta med tåget är det bara jag och en kvinna inom synhåll, lite längre bak fanns ett gäng bråkiga grabbar. Nervositeten att ta sig till lägenheten själv börjar krypa inom mig. Just när detta börjar släcks helt plösligt ljuset och det blir helt svart i tåget! Eftersom det är svart ute också så ser jag inte ett dugg utan känner bara att tåget fortfarande åker. Som tur är tänds ljuset igen och jag andas ut och försöker samla mig.

Jag kliver av tåget och går med raska steg när jag plötsligt ser en tjej falla våldsamt ned för en liten stentrappa. Först på henne är två män som såklart passar på att bära lite och känna lite. Jag kunde inte låta det fortsätta så jag går istället fram och klappar om henne och ser till att hon kan gå själv och mår bra. Sedan skyndar jag mig till den sista bussen hem. På vägen dit är det en turk som ser att jag är ensam varpå han gör ett tecken till sin polare som tittar sliskigt och väser ett "Heej" till mig. Jag fortsätter i samma riktning men säger hej tillbaka i en ton som tydligt visar ointresse. Hellre det än en irriterad snubbe som skriker "Hörru! Jag sa HEJ!!" efter en.. 

Äntligen går min buss. Självklart har turkarna hoppat på samma buss lite diskret så jag förbereder mina nycklar mellan fingrarna för säkerhets skull. De sitter längst bak och jag längst fram, så jag låter de inte se när jag plingar och slinker sedan av fort som fan. Samtidigt är det bara tjejer som kliver av. En kvinna ställer sig mot en lyktstolpe helt framåtböjd och mår väldigt dåligt. På bussen hade jag dock noterat att hon inte var full. Mycket riktigt, när jag frågade henne hur hon mådde och om hon ville ha hjälp förklarade hon att hon hade sprungit Midnattsloppet. Hon piggnade också till och äntligen kunde jag få komma hem.