En gubbe på Mora Tidning kollar in my boobs
"Praktik på Mora Tidning, fan vad seriöst och kul!!", var min tanke. Visst, efter att ha upptäckt att halva redaktionen var utvecklingsstörd och den andra halvan var full med pervon fick jag jobb på UNG-redaktionen. Yeehaaa.. Hrm. Inför premiären av vår sida i MT skulle en av reportrarna på tidningen ta en bild av mig mot en vit vägg. Han tar några bilder och efteråt vill jag så klart se dem. Bilderna hamnade som stående bild i en liggande skärm som man kunde scrolla bilden i, fattar ni? Äh, jag ritar en bild...
"Och jag blir låång, ååh så låååång!"
När jag gick på medieprogrammet i Mora låg våra lokaler intill Samhall, detta kunde föra med sig en del skumma erfarenheter.
Det är vårt första år på skolan och alla sitter i datorsalen med någon tråkig uppgift i Datorkunskap. Vår lärare går ut ur klassrummet för bara en liten stund och genast sätter jag och min kompis Louise igång med det senaste fenomenet: att kunna "smätta" med pekfingret så det låter mot de andra fingrarna. Mitt i detta kommer helt plötsligt en främmande gubbe inmarscherandes och ställer sig mitt i salen och tittar på mig och Louise. "Jaha, sånt där vet jag vet det är! Det gäller att vara riktigt avslappnad i lederna när man gör sånt." Sen påstår han att han har varit lärare på skolan men att han fick lov att sluta för de andra lärarna var så avundsjuka på honom. Allt går väldigt fort, men till slut vill han visa en sak och alla måste stå upp. Louise är på väg att resa sig men jag drar snabbt ner henne igen efter att ha sett min klasskamrat Veronicas varnande blick. Gubben ställer sig nu med armarna rakt ut åt sidorna och gör något djupt skumt ljud med halsen, typ som samerna gör, sluter ögonen och skakar till sist på händerna. Jag sitter och bara tokstirrar och önskar att vår lärare kunde komma tillbaka. Han öppnar ögonen och det syns att han är helt inne i sitt utövande och försöker få med oss ännu en gång "Kom igen nu! Ställ er upp! Så hääääär!!!" så sluter han ögonen igen och för händerna uppåt mot taket och ställer sig på tå samtidigt som han säger "Och jag blir låång, ååh så låååång!". Sen öppnar han bara ögonen igen, tackar för sig och går. Sekunden efter kommer vår lärare in och när vi berättar tror han oss knappt men blir sen förvånad över att vi inte hämtade honom. Herregud, vi satt ju som förstenade och visste inte vad vi skulle tro.
Veronica berättade efteråt att han hade pratat med henne utanför klassrummet, därför tyckte hon inte att det var världens bästa idé att hänga med på hans förslag. Efter den där lektionen kunde vi i alla fall skratta som galningar åt den där händelsen och gör det än idag. :P
Förföljd under en nattpromenad
Tänkte att jag skulle berätta om den gången när jag blev förföljd också. Som tur är skrev jag om det på min Bilddagbok dagen efter det hände, så här kommer det:
"Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad igår, för att rensa tankarna lite osv.
Det var mörkt ute och klockan var ca halv tolv. Jag tänkte att jag bara skulle gå runt lite nere på Sanda.
När jag var på väg hem (00:10), så kommer en skitsöt katt och börjar gå med mig. Längre fram kommer en gubbe med keps ut från en sidogata med sin hund, de går bortåt, åt samma håll som jag.
Jag tänker inte så mycket på det, förens han stannar och ställer sig och tittar på mig. Plötsligt börjar gå mot mitt håll igen, han vänder alltså. När vi möts tittar jag bara ner i marken för att inte vara med om någon pinsam situation som när man inte vet om man ska heja eller inte. När vi gått förbi varandra så tittar jag bakom mig för att se om katten fortfarande hängt på. Då ser jag hur gubben också vänder sig om och tittar, fast på mig?
Jag vänder mig snabbt framåt igen och hoppas att han inte såg att jag också tittade bakåt, för tänk om han trodde att jag tittade efter honom då? Fan va pinsamt.
Men så fortsätter jag att gå en bit till, sen vänder jag mig igen för att kolla efter katten, och då ser jag att gubben har vänt håll IGEN och går efter mig! Jag blir väldigt illa till mods och tänker att 'jag går in på den här sidogatan så han tror att jag bor här och går förbi, så kan jag gå hemåt sedan ifred'..
Så jag går in på sidogatan där det ligger lite hus, men sen tar husen slut och sedan finns det som en liten äng och sen Siljan. Jag bestämmer mig för att gå ner och ta mig en titt på vattnet, för det var väldigt fint ute igår. Så jag går ner för en liten kulle och kollar ut över vattnet.
Sen efter en stund tänker jag att gubben måste hunnit en bit och att jag kunde gå hem ifred nu. Så jag börjar gå upp mot vägen igen, och precis när jag kommit halvvägs upp för den lilla kullen SER JAG HANS JÄVLA KEPS KOMMA MOT MIG! Då får jag vrålpanik och vet inte vad jag ska göra! Jag vänder mig snabbt om och springer ner till vattnet igen, men var ska jag ta vägen där?! Simma eller?! Nej. Jag springer in i det höga gräset som var intill stranden och gömmer mig i det i hopp om att han inte ska se mig. Sen hör jag hur han kommer ner till vattnet, han står bara några meter ifrån mig och så säger han till sin hund: "SÖK! .. SÖK! .. SÖK!". Jag darrar som ett jävla asplöv och tänker "Snälla, låt den inte hitta mig! Snälla, snälla, snälla..!".
Jag hör hur hunden nosar runt och gubben säger flera gånger "SÖK!", sedan vänder hunden och börjar nosa vidare åt andra hållet längs stranden. Och jag hör hur de försvinner bortåt, men sitter fortfarande kvar, helt dyblöt eftersom det hade regnat hela dagen och gräset var allt annat än torrt. Jag reser mig försiktigt och kollar runt, men eftersom det var mörkt såg jag inte mycket, utan satte mig ner igen. Jag satt där aslänge och tittade sedan upp igen, smög sakta fram, sen sprang jag hela vägen hem.
Det här var så sjukt jävla läskigt så jag vet inte vad! Tänk om hunden hade nosat upp mig?! Vad ville han mig? Jag fattar ingenting, så jävla SJUKT!"
Det här är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Fortfarande när jag tänker på det mår jag riktigt dåligt..
"Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad igår, för att rensa tankarna lite osv.
Det var mörkt ute och klockan var ca halv tolv. Jag tänkte att jag bara skulle gå runt lite nere på Sanda.
När jag var på väg hem (00:10), så kommer en skitsöt katt och börjar gå med mig. Längre fram kommer en gubbe med keps ut från en sidogata med sin hund, de går bortåt, åt samma håll som jag.
Jag tänker inte så mycket på det, förens han stannar och ställer sig och tittar på mig. Plötsligt börjar gå mot mitt håll igen, han vänder alltså. När vi möts tittar jag bara ner i marken för att inte vara med om någon pinsam situation som när man inte vet om man ska heja eller inte. När vi gått förbi varandra så tittar jag bakom mig för att se om katten fortfarande hängt på. Då ser jag hur gubben också vänder sig om och tittar, fast på mig?
Jag vänder mig snabbt framåt igen och hoppas att han inte såg att jag också tittade bakåt, för tänk om han trodde att jag tittade efter honom då? Fan va pinsamt.
Men så fortsätter jag att gå en bit till, sen vänder jag mig igen för att kolla efter katten, och då ser jag att gubben har vänt håll IGEN och går efter mig! Jag blir väldigt illa till mods och tänker att 'jag går in på den här sidogatan så han tror att jag bor här och går förbi, så kan jag gå hemåt sedan ifred'..
Så jag går in på sidogatan där det ligger lite hus, men sen tar husen slut och sedan finns det som en liten äng och sen Siljan. Jag bestämmer mig för att gå ner och ta mig en titt på vattnet, för det var väldigt fint ute igår. Så jag går ner för en liten kulle och kollar ut över vattnet.
Sen efter en stund tänker jag att gubben måste hunnit en bit och att jag kunde gå hem ifred nu. Så jag börjar gå upp mot vägen igen, och precis när jag kommit halvvägs upp för den lilla kullen SER JAG HANS JÄVLA KEPS KOMMA MOT MIG! Då får jag vrålpanik och vet inte vad jag ska göra! Jag vänder mig snabbt om och springer ner till vattnet igen, men var ska jag ta vägen där?! Simma eller?! Nej. Jag springer in i det höga gräset som var intill stranden och gömmer mig i det i hopp om att han inte ska se mig. Sen hör jag hur han kommer ner till vattnet, han står bara några meter ifrån mig och så säger han till sin hund: "SÖK! .. SÖK! .. SÖK!". Jag darrar som ett jävla asplöv och tänker "Snälla, låt den inte hitta mig! Snälla, snälla, snälla..!".
Jag hör hur hunden nosar runt och gubben säger flera gånger "SÖK!", sedan vänder hunden och börjar nosa vidare åt andra hållet längs stranden. Och jag hör hur de försvinner bortåt, men sitter fortfarande kvar, helt dyblöt eftersom det hade regnat hela dagen och gräset var allt annat än torrt. Jag reser mig försiktigt och kollar runt, men eftersom det var mörkt såg jag inte mycket, utan satte mig ner igen. Jag satt där aslänge och tittade sedan upp igen, smög sakta fram, sen sprang jag hela vägen hem.
Det här var så sjukt jävla läskigt så jag vet inte vad! Tänk om hunden hade nosat upp mig?! Vad ville han mig? Jag fattar ingenting, så jävla SJUKT!"
Det här är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Fortfarande när jag tänker på det mår jag riktigt dåligt..
Nej, jag är ingen brevbärare. Egentligen.
Dagen börjar med att jag åker in till stan för att låna Per Nilssons nya bok, som bara fanns på Sture Bibliotek. Efter jag lånat boken inser jag snabbt att jag inte kunde vara kvar där pga min fobi för brats och drar tillbaka till centralen. Hungrig som fan var jag, både på mat och att få börja läsa. Jag drar över gatan och sätter mig på McDonalds (ät inte den där nya Shake-salladen, den smakar skit), slår upp min bok och läser intensivt.
Efter 45 minuter ungefär märker jag plötsligt hur en gammal kvinnohand lägger en platt och ihopknuten Coop-påse på bordet framför mig strax innan hon flyr mot utgången?! Jag tittar förvånat upp och hinner tänka att det kan ju vara vad fan som helst i den påsen. En död fisk. En giftorm. Bajs. En bild av Caroline af Ugglas. Vad som helst! Jag skjuter påsen ifrån mig medan jag tittar efter kvinnan som jag vid det här laget tar för givet är galen. Hon ser mig, stannar till och drar på hundögonsblicken. Jag säger er bara att den blicken skulle få mig att surfa på en krokodilrygg om det vore så! Med ett orat fakesmile drar jag påsen intill mig igen och hon ser lugnad ut och försvinner. Försiktigt knyter jag upp påsen och där i ligger ett adresserat brev till London tillsammans med en lapp där det står "Please would you be kind enough to post in postbox", underskrivet med något namn jag inte kan tyda (försök tyd själv om du vill på bilden nedan).
Jag tittar upp igen för att se om tanten står och lurar i något hörn, men icke då. Puts väck! Trots min nyfikenhet på vad det kunde innehålla så postade jag det efter att bara ha tittat in genom ett litet hål och konstaterat att det inte innehöll något läskigt vitt pulver eller så. När jag satt på pendeln hem funderade jag på varför hon inte postade brevet själv, hon hade ju trots allt fixat frimärken och sånt helt själv. Kanske var det en kärleksförklaring till någon som hon inte vågade posta själv och tänkte "jag ger brevet till någon random på stan och om den personen lägger det på lådan, då är det meningen!", eller så var hon bara allmänt stressad och tyckte att jag var en lat ungdom som behövde röra på mig eller så tänkte hon bara "haha, nu ska vi jävlas med någon dum brud på Donken och få henne att känna sig utvald trots att det inte står ett skit i brevet, höhöhö!" eller så var hon verkligen galen. Skumt var det i alla fall.
Efter 45 minuter ungefär märker jag plötsligt hur en gammal kvinnohand lägger en platt och ihopknuten Coop-påse på bordet framför mig strax innan hon flyr mot utgången?! Jag tittar förvånat upp och hinner tänka att det kan ju vara vad fan som helst i den påsen. En död fisk. En giftorm. Bajs. En bild av Caroline af Ugglas. Vad som helst! Jag skjuter påsen ifrån mig medan jag tittar efter kvinnan som jag vid det här laget tar för givet är galen. Hon ser mig, stannar till och drar på hundögonsblicken. Jag säger er bara att den blicken skulle få mig att surfa på en krokodilrygg om det vore så! Med ett orat fakesmile drar jag påsen intill mig igen och hon ser lugnad ut och försvinner. Försiktigt knyter jag upp påsen och där i ligger ett adresserat brev till London tillsammans med en lapp där det står "Please would you be kind enough to post in postbox", underskrivet med något namn jag inte kan tyda (försök tyd själv om du vill på bilden nedan).
Jag tittar upp igen för att se om tanten står och lurar i något hörn, men icke då. Puts väck! Trots min nyfikenhet på vad det kunde innehålla så postade jag det efter att bara ha tittat in genom ett litet hål och konstaterat att det inte innehöll något läskigt vitt pulver eller så. När jag satt på pendeln hem funderade jag på varför hon inte postade brevet själv, hon hade ju trots allt fixat frimärken och sånt helt själv. Kanske var det en kärleksförklaring till någon som hon inte vågade posta själv och tänkte "jag ger brevet till någon random på stan och om den personen lägger det på lådan, då är det meningen!", eller så var hon bara allmänt stressad och tyckte att jag var en lat ungdom som behövde röra på mig eller så tänkte hon bara "haha, nu ska vi jävlas med någon dum brud på Donken och få henne att känna sig utvald trots att det inte står ett skit i brevet, höhöhö!" eller så var hon verkligen galen. Skumt var det i alla fall.
Nu är den här till slut!
Ja, fy fan vilket tjat det har varit kring att den här bloggen ska bli till. Faktum är att den redan har existerat en gång tidigare, i cirka två dygn. Men nu är det så här att det händer mig så fruktansvärt skumma saker regelbundet att jag bara måste börja dela med mig på riktigt. Droppen var helt klart när kärringen som mitt första inlägg ska handla om gjorde en snabb visit i mitt liv.
Nu hoppas jag att ni läser och kommenterar. Annars..! ;)
/ Hanna
Nu hoppas jag att ni läser och kommenterar. Annars..! ;)
/ Hanna
